Tisdagen fick ett tråkigt slut.
Idag när jag kom hem från en dag på stan ringde mamma o berättade att min farmor har gått bort efter en kort tids sjukdom. Dödsfall är aldrig kul men att befinna sig på andra sidan jordklotet när det händer är bortom jobbigt. Även fast jag visste att hon var sjuk gick allting otroligt fort o just nu känns hela grejen overklig. Önskar att jag vore hemma o kunde krama om min familj som har en svår tid framför sig att bearbeta allting. Massa frågor dyker upp när såna här saker händer o just nu vet jag inte vad jag ska göra. Hemfärd till begravningen bla. Självklart vill jag vara där för alla o få mitt hej då till farmor men samtidigt vet jag inte om jag klarar att åka hem. Just nu är det kaos i huvudet o jag känner mig bara tom.
Jag vet att det här var det bästa för farmor o nu får hon äntligen återförenas med farfar. Bara så otroligt jobbigt för oss anhöriga. Hon har levt ett långt och händelserikt liv o nu var det helt enkelt hennes tid att lämna oss. Hon lyckades åstadkomma många bra saker då jag framför allt tänker på de tre underbara barn hon skapade, varav en är min fantastiska pappa. Är tacksam över att jag pratat med henne flera gånger på telefon här nere o varje gång var hon lika förvånad över att det gick att ringa hela vägen till Australien. Hoppas o tror att hon förstod att jag älskade henne även om jag aldrig sagt det. Nu behöver hon inte lida mera och hon somnade lugnt o stillsamt in med pappa bredvid sig. Det mest häpnadsväckande är att hennes mamma Ädla likaså dog den 4 November för tjugo år sedan.
Är så lätt att tänka på alla negativa saker med att hon är borta men stället ska jag försöka tänka på alla underbara minnen o roliga stunder man har med henne. För hon var one of a kind på många sätt o kommer alltid vara en förebild för mig. Önskar bara att jag hade sagt hej då ordentligt men jag antar att ingen kan förutspå såna här saker. Man hoppas alltid på det bästa men ibland så vill universum annorlunda. Nu är det bara att stötta mamma, pappa o emil så gott det går härifrån o på nåt sätt kommer vi ta oss igenom det. Nu har hon det bra utan lidande o de e det man måste tänka på. Det här var det bästa för henne. Bara så overkligt att jag aldrig mera kommer träffa henne. Nu är hon borta för alltid och det finns ingenting jag kan göra åt det.
Dödsfall får en alltid att tänka på alla i sin närhet o hur man skulle reagera om det faktiskt hände dom nånting. Vet inte hur jag ska överleva den dagen min mamma o pappa bestämmer sig för att lämna mig men jag hoppas att det är långt dit! Livet är alldeles för kort att slösa bort på en massa skit. Sluta bråka, sluta tjafsa, ta vara på tiden ni har tillsammmans! Därför vill jag passa på att säga till mamma. pappa, emil. annica, madelene, mormor, lina, lina, rebecca, amanda, sara, nathalie o en massa mer som jag inte kan komma på nu att jag älskar er så otroligt mycket! Ni betyder allt för mig o skulle nånting hända er vet jag inte om jag någonsin skulle orka upp ur sängen igen. Hoppas att jag får ha er hos mig i många många fler år för jag skulle inte orka leva utan er! Det kommer ta tid men sooner or later kommer jag kunna tänka tillbaka på henne o känna glädje istället för sorg.
Nu är det iaf dags att hoppa i säng o försöka sova lite! Imorgon är det heldag som gäller! Godnatt så länge o ha en fortsatt bra dag!
/Josefin
